”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”, låter demokratiskt. Det skapar åtminstone en illusion av demokrati. Men såklart är inte politiker, oavsett vilken beslutande församling de häckar i, folkets företrädare. De avspeglar, representerar, folket till ålder, yrken m.m. men företräder sina partier. Politiker företräder inte folket eftersom de mellan valdagarna inte frågar vad folket vill. Mellan valdagarna tas politiska beslut som majoriteten inte fått säga något om. Jag kallar det förmynderi. I en demokrati kan alla ta del av information, bidra med sin kompetens i frågan i öppen debatt och påverka politiska beslut. Dit har vi långt kvar. Mycket långt.
”Det finns en sak som är starkare än världens alla arméer, och det är en idé vars tid är kommen”, menade Victor Hugo. En idé vars tid är kommen även i Sverige är direktdemokrati. Där är jag idag. Jag står med ett ben i det omoderna förmynderiet och det andra benet i modern demokrati. Växlar mellan att vara åhörare på kommunens fullmäktigemöten och aktiv medlem i Sveriges enda riktigt demokratiska parti som företräder folket på riktigt med digitala verktyg som redan är igång: En omröstningsfråga, faktaunderlag, en diskussion kring frågan och omröstning. Så enkelt kan det vara när viljan finns. Såklart finns medborgarvilja, men kan det finnas något värre för förmyndare än pålästa och kunniga medborgare som kombinerar portalparagrafen i regeringsformen med modern teknik?
Vid fullmäktigemötet i november som passiv medborgare på åhörarplats var jag samtidigt aktiv i Direktdemokraternas första årsmöte – på nätet. En märklig upplevelse att växla mellan förmynderi och demokrati.
Vid nästa fullmäktigemöte kanske medborgarna får veta att de vill lägga ner några grundskolor i kommunen?
Som medborgare i Östhammars kommun vet man aldrig vad man vill förrän ”företrädarna” berättar det.
/ YVONNE AHTAANLUOMA-PETTERSSON
yvonneap@gmail.com